Historik

Nedanstående text är hämtad från www.friidrott.se och skrevs 1999 av A. Lennart Julin som ger en innehållsrik bild av ISM-historien fram till dess.

Att inomhus-SM inte är ett evenemang med en lika lång historia som utomhus-SM är allom bekant, men faktum är att ISM-historien ändå är betydligt längre än vad man spontant tror.

Det handlar om drygt ett tredjedels sekel! Årets (1999) tävling är nämligen - som framgår av nedanstående sammanställning - den 34:e upplagan i obruten följd! Vi hade faktiskt ett inomhusmästerskap långt innan vi hade en inomhussäsong i egentlig mening.

Traditionellt var ju friidrotten för oss en "de ljumma sommarkvällarnas idrott" och vinterhalvåret innebar ett långt uppehåll i inte bara tävlandet utan också kvalitetstränandet. Några enstaka stjärnor bjöds kanske över till USA för en tävlingsturné, men här hemma var mästerskapen i stående höjd och längd det enda fasta inslaget.

Det var inspirationen från andra sidan Atlanten som gjorde att man till Johanneshovs Isstadion i mitten på 60-talet inköpte en inomhusbana i typiskt amerikanskt utförande (trä!) för att kunna ordna några tävlingar per vinter. Premiären var en gala med blandat mottagande men det var ändå självklart att också pröva på med ett mästerskap.

Officiell SM-status var förstås inte att tänka på från början utan evenemanget benämndes "Riksmästerskap" premiäråret 1966. Evenemanget hade dock en klar karaktär av något endast för de "närmast sörjande" och det blev omedelbart svårt att motivera kostnaden för att hyra och montera upp banan i publikarenan "Hovet".

Så redan efter par år började man alternera RM mellan Isstadion och en provisorisk arena i Partihallarna i Göteborg ("Födkroken") och 1971 var Isstadions banor för allra sista gången uppmonterade för friidrottstävling. Vart den specialbyggda träkonstruktionen sedan tog vägen är okänt. När man något tiotal år senare skulle undersöka om banorna fortfarande var användbara för åtminstone träning var de spårlöst försvunna!

När "Hovets" era som friidrottsarena tog slut stod dock en ny attraktiv tävlingsarena precis färdig: Scandinavium i Göteborg! Moderna banor (med allvädersbeläggning) hade införskaffats och kom till användning också vid inne-EM 1974. Men precis som på Isstadion uppstod för det nationella mästerskapet problem med att motivera kostnaden för att hyra arenan och montera upp banorna.

Så efter 1972 gick RM i Lugnethallen i Falun i fem år av sex. Problemet med den hallen var att rundbanan inte hade några doserade kurvor. Det var inte populärt bland de aktiva och åren 1977 och 1978 var alla löpningar över 60m bortstrukna från grenprogrammet vid RM.

Det kom att skapa ett "kravtryck" på Göteborg att åter plocka fram Scandinavium-banorna och åren 1979-1982 var friidrotten tillbaka där. Men problemen med ekonomin - och med att överhuvudtaget komma in i denna storevenemangsarena - kvarstod. Så 1983 befann sig RM i Kombihallen i Malmö, en ren träningshall med "hemsnickrade" doserade kurvor.

Men det kom att bli en kort parentes i historien, ty 1984 kan utnämnas till födelseåret för den moderna inomhusfriidrotten i Sverige i och med tillkomsten av de två första hallarna (Bosön och Solna) med kompletta - och permanenta - friidrottsförutsättningar. Sedan har utvecklingen gått i en glädjande snabb takt så att vi snart har friidrottshall nummer tjugo!

Det är precis i bristen/tillgången på permanenta anläggningar för inomhusfriidrott som nyckeln till utvecklingskurvan finns. Att RM förblev RM i 18 år berodde helt enkelt på hallbristen som medförde att mästerskapet i praktiken kom att utgöra hela säsongen för de aktiva. Man saknade ju förutsättningar för såväl bra kvalitetsträning som för formtoppande tävlingar!

När sedan hallarna kom en efter en blev utvecklingen explosionsartad. Man vågar knappt tänka tanken över hur det sett ut för svensk friidrott idag och i morgon om vi fortfarande skulle ha stått utan ändamålsenliga hallar för vinterhalvårets friidrottsvardag!

Även i hallarnas utformning har utvecklingen tagit flera steg. Perioden 1984-1989 var det Solna och Haparanda med varvlängder på 180 resp 175 meter som huserade ISM. De tre sista Solna-åren hade dock 200m-löpningen utlokaliserats till Bosöhallen. Och därefter har den sedan 1985 etablerade internationella standarden 200m-varv gällt för hela ISM.

Fast några intressanta undantag från den regeln har det ändå blivit: 1991 gick tävlingen på den överlånga (ca 350 m) odoserade banan i Arcushallen i Luleå och 1994 och 1996 gällde åter den klassiska Scandinavium-banan (193 m). Fast nu hade den ärevördiga konstruktionen av årgång 1972 i stället monterats upp i Växjös Tipshall resp Borlänges Kupolen!

Så nog har mycket hänt med svensk inomhusfriidrott i allmänhet och ISM i synnerhet under det dryga tredjedels århundrade som gått sedan RM-premiären. Rent geografiskt är avståndet inte speciellt stort mellan mästerskapsarenorna Sätra Friidrottshall (1999) och Isstadion (1966), men idrottsligt har tävlingen alltså sannerligen gått en mycket lång väg!

ALLA ISM/RM SEDAN STARTEN