Några slutord från tävlingsledaren

Det blev en intensiv helg, men åtminstone från arrangörshåll väldigt lyckat. Visst fanns det sådant som inte satt från första stund, men tack vare skickliga, erfarna och ambitiösa kollegor och funktionärer löste sig allt till det bästa. Om det var någon av alla våra gäster som fick vänta eller råkade ut för något strul, så tar jag fullt ansvar för det. Det fanns sådant här och där, där min planeringsförmåga eller förberedelsetid inte räckt till. Vädret hade vi gärna haft med oss, men vädrets makter ville annorlunda. Det påminde i alla fall om tradionellt brittiskt cross-country-väder eller som göteborgsväder för er från västkusten. Oklart om vädret var bättre eller sämre på Stafett-SM än nu. 

Hursomhelst, min bedömning är att allt avlöpte väl rent sportsligt, trots de begränsningar och restriktioner som omgärdade arrangemanget. Visst hade vi velat slippa uppdelningen av herrarnas tävlingsklasser i två heat, men 50-deltagargränsen var ett tydligt direktiv i vårt polistillstånd.

Ambitionen med banan, långt innan Corona satte klorna i alla arrangörer av idrottstävlingar, var att den skulle vara publikvänlig. Nu fick vi inte full valuta för det, men jag tror att de som var på plats ändå drog nytta av den ambitionen. I den bästa av världar såg jag framför mig horder av åskådare som sprang kors och tvärs över fältet för att heja fram de sina på så många ställen som möjligt, alltså fullfjädrade terränglöpningsfans. Ytterligare en ambition var att banan skulle vara ”rättvis”, breda spår och få tvära kurvor, där löpare med högre fart kunde passera konkurrenter utan att störa varandra. Att det gick att springa upp sig i årets upplaga såg jag otaliga exempel på. Jag är inte heller någon fan av ”mördarbackar”, där banans alla höjdmeter samlas i en backe. Jag föredrar böljande kullar och även de kan, tillsammans med underlaget medföra en skillnad mot banlöpning och många av de landsvägslopp som finns runt om i landet. Jag tror att banan var lite försåtlig. En del trodde nog att den skulle vara lätt och snabb. En och annan bedrog sig, speciellt som vätan bidrog till att ytterligare suga musten ur benen. Löptiderna visade det om inte annat. Halmbalarna var en personlig gimmick. Min bedömning, här kan jag bara lita på den återkoppling som jag fått, är att påhittet faktiskt uppskattades. Om inte annat var det en populär fotoposition.

Svensk löpning lever och har hälsan. Rent faktiskt är den på elitsidan starkare än någonsin i modern tid. Det finns fog för att kalla det ett ”löparunder”. Löpningen har utan minsta tvekan varit svensk friidrotts starkaste grengrupp på senare år. Löpningen som breddsport är också det som försörjer många klubbar runt om i landet, genom de arrangemang som klubbarna ligger bakom. Visst skulle vi vilja att bredden på tävlingslöpningen var större hela vägen ner och att vissa ungdomskullar var större. Konkurrensen om ungdomarna är dock stor inte bara från andra idrotter, utan också från andra aktiviteter utanför idrotten. Vi kan bara göra vårt erbjudande så attraktivt som möjligt och hoppas att många väljer oss. Bra träning i ett socialt välkomnande sammanhang är grundstenarna. Men, även våra tävlingar är viktiga i sammanhanget. Vi hade bra deltagande på årets tävlingar, närmare 700 starter från drygt 600 olika aktiva. Det finns dock förbättringspotential. Vi har fortsatt några klasser där underlaget inte finns för lagtävlingar, antingen inte alls eller i så liten omfattning att lagen blir så få att alla lag som ställer upp endast behöver komma runt för att ta medalj. Jag lider med dem som inte får möjlighet att addera lagkomponenten till upplevelsen av Terräng-SM. Vad kan vi göra för att lösa problemet, utöver att kämpa på i klubbarna och hålla tummarna?

De som känner mig vet att jag under några år debatterat Terräng-SM och även föreslagit lösningar på problem, utan att få gehör från SFIF och utan att få tillräckligt gillande på förbundsårsmötet. Tyvärr sitter motståndet för mycket i väggarna på ”förbundet” och på förbundsårsmötet, där, ärligt talat, en majoritet av delegaterna antingen inte är insatta i området eller rent krasst inte är intresserade och därför följer SFIF:s yttranden.

Det jag föreslagit kräver slaktande av vissa heliga kor, men det krävs ibland för att förändringar ska komma till stånd. En gång i tiden, inte alltför länge sedan, var Terräng-SM en endagstävling. Numera avgörs tävlingen över två dagar. Huvudanledningen till att tävlingen utökades till två dagar var att dubblering med både en kort och en lång bana var väldigt svår för de tävlande under samma dag. I mitt förslag tar jag bort korta banan. Den är internationellt ingen tävlingsdistans och väldigt få länder har ett nationellt mästerskap på sträckan. Det finns ingen naturlag som säger att den måste finnas med även om den avgjorts sedan 1940. Däremot finns numera en terränglöpningsstafett på mästerskapsprogrammet internationellt. Den borde vi anamma. I mitt förslag som mer liknar en en-och-en-halvdagstävling ingår den. Till att börja med körs stafetten endast för seniorer, men den skulle även kunna utökas med andra klasser. Det handlar, precis som internationellt, om en mixed-stafett.

Vidare behöver vi säkra att volymen på alla startfält håller en hälsosam nivå och vi behöver inte göra tävlingens utsträckning i tiden onödigt lång. Det åstadkommer vi genom att ha färre lopp. Förutom veteranklasserna, som genomförs som idag, har vi endast tre lopp för vardera kön. Ett lopp för 15-17 år, ett juniorlopp (18-19 år) och ett gemensamt lopp för M22 och seniorer. Alltså totalt 6 lopp plus veteranloppen. Stora startfält är en viktig ingrediens för bra terränglopp och det säkrar vi genom att inte bryta upp varenda årgång i olika lopp. Stora startfält är också ytterst gynnsamt för att få till fungerande lagtävlingar. Så många som möjligt ska ha chansen att tävla i lag. För lagtävlingarna spänner de över respektive lopp, alltså 15-17-år utgör en lagtävling, 18-19 års-juniorerna kör vidare som idag och seniorloppet inkl. K/M22 utgör en lagtävling. Individuellt kan medaljer delas ut precis som idag.

Tävlingshelgen ser då ut som följer.

Lördag, em:

• Löparna provspringer banan (något som sällan hinns med idag efter en sen ankomst fredag kväll) och ”tjatar” med löpare från hela landet
• Terränglöpningsstafett 4x2 km, mixed
• Löparseminarium med någon spännande inbjuden gäst med benäget bistånd av prestationscentrum, löpning.

Söndag:

• Veteranloppen (Om veterankommittén har idéer om förändringar här finns det all anledning att överväga dem.)
• Ungdomar 15-17 år, killar, 4 km
• Ungdomar 15-17 år, tjejer 4 km
• Juniorer, P-19 - 6 km
• Juniorer, F-19 - 4 km (borde kanske på sikt vara 6 km)
• Herrar seniorer, 10 km
• Damer seniorer, 10 km

 Pros:

• Alla behöver inte nödvändigtvis jäkta iväg fredag och ta ledigt från jobb/studier och komma fram sent fredag kväll till någon fjärran destination, för att direkt gå upp lördag och tävla. Några kan behöva det om resan är lång och de ska delta i mixedstafetten, men långt ifrån alla. Tanken med mixedstafetten är att den ska avgöras någorlunda sent lördag em, så för en del går det att resa även lördag för dem som deltar där.
• Arrangörerna kan genomföra huvuddelen av etableringen under lördagen, vilket förenklar hela arrangemanget
• Vi kommer med säkerhet att ha lagtävlingar med många lag för fler av löparna. Initialt finns det fortsatt ett problem i juniorklassen, speciellt på tjejsidan, men ge det tid så kommer vanan att tävla i lag i ungdomsåldern ge positiva effekter även här.
• Genom mixedstafetten öppnar vi för ”korta” medeldistansare, som inte ännu har förstått värdet av terränglöpning. Vi skapar också utrymme för en tävling som kan ha bäring på uttagningen till t.ex. motsvarande tävling på Terräng-EM. Jag vet att vi där har 4x c:a 1,5 km, men 2 km är nära nog. Kul med mixedgrejen också. Det kan öppna för klubbar som har två, men inte tre intresserade löpare av båda könen.
• Möjligheten att träffas under lugnare former på lördagen inför söndagens intensiva tävlande tror jag skulle vara uppskattat. Troligen finns det ingen dag på året som fler av Sveriges tävlingsaktiva löpare är på samma plats som just då. Att då kunna utnyttja detta till att hålla ett seminarium om löpning är nästan för bra för att missa. Intresset för löpning är stort och det finns många spännande föreläsare som skulle kunna komma ifråga och locka till närvaro. Vi har ju dessutom landets bästa löpare på plats, vilka är förebilder för många av våra ungdomar. Seminariet skulle i princip vara öppet för hela löparfamiljen. Inget långdraget, men en bra möjlighet även för tränare runt om i landet att träffas.
• Arrangemanget blir mer kompakt och därmed mer publik- och mediavänligt, ej att förakta.
• Med en sträcka för seniorer får vi en tydlig svensk mästare i terränglöpning istället för två.
• Vi får rätt svensk mästare i terräng. Idag måste K22/M22-löparna välja mellan sin åldersklass och seniorloppet. Det devalverar värdet av medaljerna i 8 fall. Om 22-åringslöparen väljer sin åldersklass, kan hen inte delta i seniorloppet, som den senior hen ändå är. Då vet vi inte med säkerhet att den bästa löparen vinner SM, eftersom alla inte hade möjlighet att ställa upp. Samma resonemang gäller även för lagtävlingarna. Det omvända gäller också, om 22-årslöparen väljer seniorklassen, vet vi inte huruvida den bästa i 22-årsklassen kan titulera sig svensk mästare, ej heller att det bästa laget vinner lagtävlingen. 4 fel x 2 kön, innebär 8 fel. Om alla 22-åringar springer i seniorklassen är problemet ur världen. Som grädde på moset får vi också in fler löpare i ett lagsammanhang. Speciellt för K22-löparna vore det högst önskvärt, men även lagtävlingen i M22 haltar betänkligt. Förresten, ingen skulle väl någonsin tänka sig att lägga 22-års-SM på bana, samtidigt med ”Stora” Friidrotts-SM, men här verkar det inte spela någon roll! Det uppfyller inte de krav som vi borde ställa på SM-värdighet.

Cons:

• Korta banan försvinner. Det är dock ingen mästerskapssträcka på annat håll och det faktum att den genomförts sedan 1940 kan inte stå i vägen för att modernisera arrangemanget och råda bot på de problem som finns för dagen. Om nu den heliga kon är fridlyst, så arrangera korta banan i form av ett elitarrangemang, endast herrar och damer seniorer, vid ett annat tillfälle.

Listan över fördelar skulle kunna göras längre, men nackdelslistan har jag svårt att förlänga. Det skulle då vara att de som inte vill rubba några cirklar, utan vill att allt alltid ska förbli som det alltid har varit, blir ledsna och förtvivlade. Det kan jag dock leva med.

Nytt svenskt rekord i ”några slutord” från ett Terräng-SM.

Jag vill slutligen än en gång tacka alla som var med och gjorde helgen till vad den blev, alla, från aktiva och ledare till våra egna funktionärer, vars närvaro är förutsättningen för ett riktigt Terräng-SM. Från min sida vill jag även tacka Daniel Bergin, tävlingsansvarig på SFIF, för ett mycket bra samarbete.

Ett särskilt tack också till vår speaker, Lars Drageryd, som gjorde upplevelsen av Terräng-SM, 2020, till något extra för alla på plats. Varje lopp och alla aktiv fick hans fulla uppmärksamhet outröttligen under två hela tävlingsdagar. Han hade full koll på allt och alla. Imponerande!

Tack för ordet och väl mött i Kullabygden, 2021!

Får se om jag vågar mig dit. Jag var livrädd för Kullamannen när den gick på TV i slutet av 60-talet. Doktor Miller borde dock vara närmare 100 år nu, så det kanske är ”safe”.

/Johan Engholm, Tävlingsledare, Terräng-SM, 2020